Så idag satte jag mig i bilen och for utåt Rännö. Mitt på kletigaste stället får jag naturligtvis möte med en stor jävla 945:a. Jag väjer ut mot diket och lyckas undvika både bil och dike med några futtiga centimetrar (eller det kan lika väl ha varit en halvmeter åt båda håll, mitt ögonmått är inte kalas). Jag inser att detta är något man ska klara av men kan inte låta bli att imponeras lite av mina fantastiska rattkvalifikationer!
MEN! Jag kan fanimej inte kliva ur och i biljäveln utan att se ut som att jag klafsat rakt igenom en lerig åker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar